Yoga

 

 

 

 

 

 

 

För ganska så exakt 1 år sedan

återfann jag yogan.

Som 17-åring fann jag en dammig gammal bok på biblioteket

där en kvinna i långt hår och mittbena

iklädd body visade kobran

och fullt av andra positioner.

Utan att ha minsta kännedom om

hur de skulle utföras och hängde samman

praktiserade jag

näst intill varje dag.

 

 

Ett par år senare.

Fann jag Läraren på gymmet.

Jag inser såhär i efterhand

vad o e r h ö r t tacksam jag kan vara

över att ha fått en sådan täckande grund.

Men jag förstod redan då,

sög åt mig.

Reflekterade.

Och begrep vad mycket min person

behöver det där lugnet och fokuset.

 

 

Så jag yogade på.

Högst rutinerat och sporadiskt.

I åratal.

Tills inte alls.

Och tills.

Kroppen i läkande process,

själv hittade tillbaka.

Och när jag själv reflekterade över det

var det redan en vana.

 

 

Med våren 2014 följde läkning från operation

och en tid av inte kunna träna alls.

Så småningom fanns den där igen.

Och jag vet nu,

att den aldrig mer kommer försvinna.

Att yogan är livsnödvändig i mitt liv,

en av mitt livs alla kärlekar.

 

 

Sedan sensommaren så gott som varje dag.

Och jag märker vad det gör med min kropp,

min spänst, min förmåga att fokusera,

att stänga av och utesluta.

Hur det stärker mig,

både fysiskt och psykiskt.

Öppnar och stänger drömögat.

Får mig i balans där jag trodde att obalans inte rådde.

Hjälper mig att prioritera mig själv.

Nästan allt

är yogans förtjänst.

Får mitt stundtals röriga sinne att stillas

och otåligt att bli tålmodigt,

tänka små steg i taget.

 

 

Yogar mig ur värk.

Jag har stundtals svårt genom åren

att förlika mig med kronisk värk

som endometrios är

men yogan hjälper.

Och jag inser hur många positioner

som hört mitt dagliga liv till

genom hela livet och upphört

och som jag nu glatt återkommer till.

Läser böcker och träder in i

dess värld än mer.

 

 

Måndagmornarna i arla timma.

Inget gym väntar mig då.

Istället yogamattan.

Citronvattnet och ljuslyktan.

Vilken underbar start på veckan och rutin

har det inte blivit??!

 

 

Och det berör så klart livet och vardagen i stort.

Mjukhet och styrka.

Hur har Du det med det i ditt liv?

I allt Du tänker och företar dig?

Tänk på att både och behövs,

samtidigt.

 

*

Var man sätter stegen

 

 

 

 

 

 

Imorse kom ljuset något tidigare.

Arla timmar svagt blåfärgade.

Grenarna kala

och trädet på andra sidan vägen,

fortfarande fylld av löv.

Det är fortfarande krispigheten som hägrar:

luftsnön och skarsnön, isen - fluffet.

I den vita vilan jag tar mina steg.

Något närmre ljusare tider.

Något närmre det som komma skall.

 

*

Tankar kring endometrios och behandling

 

 

 

 

 

Jag blöder.

Ihärdigt. Ihållande.

Från mitt inre, ut längs benen.

Det brukar vara förknippat med glädje.

Med endometrios, värk, fysisk svaghet, illamående.

Men även med ett par dagar då kroppen får bestämma.

Sätta tonen för dagen, timman, natten.

Örter, varma drycker, stillhet, rörelse.

Vad jag nu kan tänkas vilja. Behöva.

Dagar med guldkant.

Därav glädje. Stolthet.

 

 

 

Men allt sedan operationen. Sedan ingreppet, läkningen och återhämtningen hägrar förvirring. Jag är inte längre jag. Satt på piller. För att förvirra kroppen, för att ta bort menstruationen. Så att kroppen kan få läka. Allt sådant som inte rimmar med mig. Alla är vi olika. Har olika inställningar. Det uppstod en konflikt inom mig. Å ena sidan, å andra sidan.

 

 

Den andra sidan vann. Resonerade att med endometrios är det annorlunda. Annorlunda än vanlig mensvärk. Alla alternativa vägar jag prövat, anammat. Ingen med fullgott resultat. Så jag resonerade 'vad är det jag inte vill se med öppna ögon?' Sorgen. Insikten. Smärtan. Att ofrivilligt tillbringat mer än 2 år av mitt liv till sängs. Jag tänkte. Jag väljer livet! En besk medicin men ändå, kanske ibland handlar det inte om att gilla valen utan bara acceptera dem?

 

 

Och allt sedan Freyas afton har allt handlat om återhämtning. Om att läka, bearbeta. Om att lyssna inåt. Bli stark. Förebygga. Hälsa - kost och motion. Att under varma dagar blöda ihärdigt gjorde mig inget. Jag tog hand om det. Närmre 2v i streck med 1v mellanrum. Det gjorde mig inget. Jag tog hand om det. Sommaren igenom. Men nu.

 

 

Gör jag inte det längre. Jag har blivit trött. Trött på blodet som inte längre känns som välsignat månblod utan mest. Blod. Trött på de främmande föremålen. Trött på en molande värk som aldrig ger sig men som skiljer sig från den förut välkända. Trött på utgifterna. Men framför allt trött på att gå emot mina övertygelser och äta det där pillret jag inte vill ha men som ska hjälpa min kropp men som kroppen så uppenbart har genomskådat. Trött på alla tankar och känslor kring. Rädslan kring att fall jag slutar ta dem kommer härdarna växa, bli ilsknare. Och behandlingarna infinna sig på basis. Att till slut väntar inget annat än borttagande. Då skulle det liksom inte kännas så värt det. Men det känns inte så värt det nu heller.

 

 

Jag kan inte sluta känna mig trilsk. Att det hela har sin upprinnelse om en patriarkal värld där det inte finns utrymme att vara fertil kvinna. Att vi ska bli satta på piller för att kontrolleras. Jag är fullkomligt medveten om friheten det innebär för kvinnor - med allt vad det innebär men samtidigt. Det här andra. Varför helt plötsligt har jag smärtstillande? Som dessutom inte hjälper. Jag tar dem inte men de finns där och det stör min syn. Stör mitt sinne. Varför förväntas jag inte kunna ta hand om det själv? För att kunskapen gick förlorad. För att det en dag inte ansågs vara okej vetenskap längre. Nej, mina örter hjälper inte heller i det här avseendet men de är ett fullgott alternativ. De ger inga biverkningar, de får mig att känna en samhörighet med den natur jag vissa dagar har så svårt att komma ut i. Men å andra sidan - hur hämmar jag en endometrioshärd på naturlig väg när inte graviditeter är ett alternativ?

 

 

En dag bränns allt det här på bål och den dagen tillfrisknar jag.

 

Att förändra livsval på samma sätt som att klippa håret

 

 

Som jag sväller i min längtan. I min hunger.

Efter mer. Efter mindre. Efter lagom.

Efter balans.

Moln silvergrå, en rispa i diset och

solen, som skiner genom.

Det påminner om en vacker januaridag.

Vinter i allt det heta, subtropiska.

Imorgon klipper jag av håret.

Svallet som letat sig längre längs ryggen

än vad jag mäktar.

Livet önskar en lika osentimental klippning.

Av det mesta.

Jag har saxen i mina händer men

uppehåller mig för länge vid val av frisyr.

Om du förstår metaforen.

Men jag börjar komma hem.

Komma hem i all min avfärd.

 

 

Under tiden experimenterar jag.

Med mexikansk mat,

teer, salter och kryddblandningar,

allehanda oljor, ljus,

med korten

med livet, med döden och det där

där emellan.

 

*

Att vandra i ljus och mörker

 

 

 

 

 

 

 

Det är aldrig tystnad som råder,

oupphörligt vandrar orden, tankarna, bullret och ljuden.

Jag bara syns inte.

För ett kort ögonblick. Eller ett längre ett.

Beroende på vilken tidmätning man har antagit.

Människans eller stenens.

Tidmätning och tålamod – att ha överseende, invänta och vänta ut

– kan på något vis sammanfatta min vår. Min sommar.

Jag befinner mig i det yttersta av mörker.

Möter uråldriga ögon vid Gapet.

Min tid, min hamn, mitt väsen – är inte mänskligt.

Nuet är inte tid för realisation.

Dröm, kommer budskapet till mig och jag drömmer.

Drömmer, skapar, visualiserar.

Drömtiden jag tillskriver slutet av årshjulet har smugit sig in till Sommarsolståndet,

ja, både före och efter för att vara ärlig.

Så upp och ner är alltet mitt just nu!

Och i löpspåret tidigt imorse, var det en annan värld jag löpte in i.

En sådan Alice i Underlandet värld!

En varm dags första solstrålar gav dis och dimma tät som om luften voro av glas.

Den subtropiska hettan som ett andra lager hud.

Daggen, vätan – hög.

Det var inte längre det spår jag känner utan en regnskog.

Svamparna kopiösa, enorma, växande tätt intill höga buskbestånd av sommarblom.

Det var fiktivt. En fiktiv värld.

Och jag återhämtar, kopplar i min batterisladd på det vis jag bäst gör det

– med oändliga mängder sol och bad.

Njuter klippblocken, vattnen och sanden naken. Alltid naken.

Rullar mig till en boll på filten och pluggar i för sommarpraten.

Mitt mörker vet inga gränser, så även mitt ljus.

Min strålande ljuskropp och glädje vet inte heller några gränser.

Gränslös ska jag reda min framtid.

 

*

 

 



Vad jag fann

 

 

 

 

Jag värmer chaite på spisen.

Mandelmjölk, vitt chaite och råsocker. Pudrat ovanpå.

Jag gör det som en slags kvällsritual.

Jag gör det för värme.

För lugn.

För var klunk, samma längtan.

Klunk efter klunk av outtalat.

 

Jag vandrar skogsslingan.

Återkommande samma nedlagda elljusspår.

År efter år.

Vecka efter vecka.

Skogsmaskinernas avverkning,

blev märkligt nog inte så katastrofal. Trots allt.

Jag  kan  vänja  mig  -  t.o.m.  gilla.

Gick bokstavligt talat på ett korphuvud.

Lät det vila stilla.

Och fann ett nytt i träbiten längre fram.

 

Du korpskog, hur väl kröp du inte in under skinnet på mig.

Hur väl fann jag inte hem i dina marker.

Hur jag svalkar mig i ditt mörker om kvällarna,

när jag dricker drömmen i öppet öga.

 

*

 

Alla dess blodröda dagar i mitt liv.

 

 

 

Alla dessa soliga dagar

då våren påbörjat sin frammarsch

med mild hand svept undan det sista lagret av hård vinter

och likt ett sköljmedel kapslat in världen i mjukhet

släppt fram tidig grönska

i det som för någon vecka sedan var gulnat och dött

tidiga knoppar svällda som en ung flickas bröst

och en blivande moders mage

tussiga moln på en turkos himmel

en sommarsol som möter vinterkall luft

vår.

Alla dessa soliga dagar genom åren, hur många är de?

Hur många år sammanlagt?

Spenderade inomhus, blickandes ut genom fönster

iklädd pyjamas

eller de dagar jag orkat fixa till mig mer

i myskläder med lös linning i midjan.

Alla dessa dagar spenderande i ett varmt rum

med våren, sommaren annalkandes utanför

och jag i sängen

läsandes böcker, tittandes på serier och filmer,

ätandes något gott och drickandes varma teer

men ofta sovandes

inkapslad i min egen kokong

både oförmögen yttre socialt liv och egenvalt

för att träda in i egna tempelrum

alla dessa soliga dagar!

Alla dessa soliga dagar jag skiftande betraktat

som sjukdagar, lyxdagar och förbannade dagar

dagar att känna lycka över, sorg över, skuld över

alla dess blodröda dagar i mitt liv.

 Alla dessa dagar inomhus medan blommor spränger fram

och katter solar vid en husvägg

när trädgårdsmöbler och klockor ställs fram

och kaffekoppar intas utomhus

när gator sopas rena och vinterjackor hängs undan.

 Alla dessa blodröda dagar i mitt liv

jag har spenderat som i ett växthus, ett orangeri

vad är det de agerar näring till

vad ska det bli av dem

vad är det som ska spira fram och växa upp ur blodröd jord?