Tankar kring endometrios och behandling

 

 

 

 

 

Jag blöder.

Ihärdigt. Ihållande.

Från mitt inre, ut längs benen.

Det brukar vara förknippat med glädje.

Med endometrios, värk, fysisk svaghet, illamående.

Men även med ett par dagar då kroppen får bestämma.

Sätta tonen för dagen, timman, natten.

Örter, varma drycker, stillhet, rörelse.

Vad jag nu kan tänkas vilja. Behöva.

Dagar med guldkant.

Därav glädje. Stolthet.

 

 

 

Men allt sedan operationen. Sedan ingreppet, läkningen och återhämtningen hägrar förvirring. Jag är inte längre jag. Satt på piller. För att förvirra kroppen, för att ta bort menstruationen. Så att kroppen kan få läka. Allt sådant som inte rimmar med mig. Alla är vi olika. Har olika inställningar. Det uppstod en konflikt inom mig. Å ena sidan, å andra sidan.

 

 

Den andra sidan vann. Resonerade att med endometrios är det annorlunda. Annorlunda än vanlig mensvärk. Alla alternativa vägar jag prövat, anammat. Ingen med fullgott resultat. Så jag resonerade 'vad är det jag inte vill se med öppna ögon?' Sorgen. Insikten. Smärtan. Att ofrivilligt tillbringat mer än 2 år av mitt liv till sängs. Jag tänkte. Jag väljer livet! En besk medicin men ändå, kanske ibland handlar det inte om att gilla valen utan bara acceptera dem?

 

 

Och allt sedan Freyas afton har allt handlat om återhämtning. Om att läka, bearbeta. Om att lyssna inåt. Bli stark. Förebygga. Hälsa - kost och motion. Att under varma dagar blöda ihärdigt gjorde mig inget. Jag tog hand om det. Närmre 2v i streck med 1v mellanrum. Det gjorde mig inget. Jag tog hand om det. Sommaren igenom. Men nu.

 

 

Gör jag inte det längre. Jag har blivit trött. Trött på blodet som inte längre känns som välsignat månblod utan mest. Blod. Trött på de främmande föremålen. Trött på en molande värk som aldrig ger sig men som skiljer sig från den förut välkända. Trött på utgifterna. Men framför allt trött på att gå emot mina övertygelser och äta det där pillret jag inte vill ha men som ska hjälpa min kropp men som kroppen så uppenbart har genomskådat. Trött på alla tankar och känslor kring. Rädslan kring att fall jag slutar ta dem kommer härdarna växa, bli ilsknare. Och behandlingarna infinna sig på basis. Att till slut väntar inget annat än borttagande. Då skulle det liksom inte kännas så värt det. Men det känns inte så värt det nu heller.

 

 

Jag kan inte sluta känna mig trilsk. Att det hela har sin upprinnelse om en patriarkal värld där det inte finns utrymme att vara fertil kvinna. Att vi ska bli satta på piller för att kontrolleras. Jag är fullkomligt medveten om friheten det innebär för kvinnor - med allt vad det innebär men samtidigt. Det här andra. Varför helt plötsligt har jag smärtstillande? Som dessutom inte hjälper. Jag tar dem inte men de finns där och det stör min syn. Stör mitt sinne. Varför förväntas jag inte kunna ta hand om det själv? För att kunskapen gick förlorad. För att det en dag inte ansågs vara okej vetenskap längre. Nej, mina örter hjälper inte heller i det här avseendet men de är ett fullgott alternativ. De ger inga biverkningar, de får mig att känna en samhörighet med den natur jag vissa dagar har så svårt att komma ut i. Men å andra sidan - hur hämmar jag en endometrioshärd på naturlig väg när inte graviditeter är ett alternativ?

 

 

En dag bränns allt det här på bål och den dagen tillfrisknar jag.

 

Att förändra livsval på samma sätt som att klippa håret

 

 

Som jag sväller i min längtan. I min hunger.

Efter mer. Efter mindre. Efter lagom.

Efter balans.

Moln silvergrå, en rispa i diset och

solen, som skiner genom.

Det påminner om en vacker januaridag.

Vinter i allt det heta, subtropiska.

Imorgon klipper jag av håret.

Svallet som letat sig längre längs ryggen

än vad jag mäktar.

Livet önskar en lika osentimental klippning.

Av det mesta.

Jag har saxen i mina händer men

uppehåller mig för länge vid val av frisyr.

Om du förstår metaforen.

Men jag börjar komma hem.

Komma hem i all min avfärd.

 

 

Under tiden experimenterar jag.

Med mexikansk mat,

teer, salter och kryddblandningar,

allehanda oljor, ljus,

med korten

med livet, med döden och det där

där emellan.

 

*

Att vandra i ljus och mörker

 

 

 

 

 

 

 

Det är aldrig tystnad som råder,

oupphörligt vandrar orden, tankarna, bullret och ljuden.

Jag bara syns inte.

För ett kort ögonblick. Eller ett längre ett.

Beroende på vilken tidmätning man har antagit.

Människans eller stenens.

Tidmätning och tålamod – att ha överseende, invänta och vänta ut

– kan på något vis sammanfatta min vår. Min sommar.

Jag befinner mig i det yttersta av mörker.

Möter uråldriga ögon vid Gapet.

Min tid, min hamn, mitt väsen – är inte mänskligt.

Nuet är inte tid för realisation.

Dröm, kommer budskapet till mig och jag drömmer.

Drömmer, skapar, visualiserar.

Drömtiden jag tillskriver slutet av årshjulet har smugit sig in till Sommarsolståndet,

ja, både före och efter för att vara ärlig.

Så upp och ner är alltet mitt just nu!

Och i löpspåret tidigt imorse, var det en annan värld jag löpte in i.

En sådan Alice i Underlandet värld!

En varm dags första solstrålar gav dis och dimma tät som om luften voro av glas.

Den subtropiska hettan som ett andra lager hud.

Daggen, vätan – hög.

Det var inte längre det spår jag känner utan en regnskog.

Svamparna kopiösa, enorma, växande tätt intill höga buskbestånd av sommarblom.

Det var fiktivt. En fiktiv värld.

Och jag återhämtar, kopplar i min batterisladd på det vis jag bäst gör det

– med oändliga mängder sol och bad.

Njuter klippblocken, vattnen och sanden naken. Alltid naken.

Rullar mig till en boll på filten och pluggar i för sommarpraten.

Mitt mörker vet inga gränser, så även mitt ljus.

Min strålande ljuskropp och glädje vet inte heller några gränser.

Gränslös ska jag reda min framtid.

 

*

 

 



Vad jag fann

 

 

 

 

Jag värmer chaite på spisen.

Mandelmjölk, vitt chaite och råsocker. Pudrat ovanpå.

Jag gör det som en slags kvällsritual.

Jag gör det för värme.

För lugn.

För var klunk, samma längtan.

Klunk efter klunk av outtalat.

 

Jag vandrar skogsslingan.

Återkommande samma nedlagda elljusspår.

År efter år.

Vecka efter vecka.

Skogsmaskinernas avverkning,

blev märkligt nog inte så katastrofal. Trots allt.

Jag  kan  vänja  mig  -  t.o.m.  gilla.

Gick bokstavligt talat på ett korphuvud.

Lät det vila stilla.

Och fann ett nytt i träbiten längre fram.

 

Du korpskog, hur väl kröp du inte in under skinnet på mig.

Hur väl fann jag inte hem i dina marker.

Hur jag svalkar mig i ditt mörker om kvällarna,

när jag dricker drömmen i öppet öga.

 

*

 

Alla dess blodröda dagar i mitt liv.

 

 

 

Alla dessa soliga dagar

då våren påbörjat sin frammarsch

med mild hand svept undan det sista lagret av hård vinter

och likt ett sköljmedel kapslat in världen i mjukhet

släppt fram tidig grönska

i det som för någon vecka sedan var gulnat och dött

tidiga knoppar svällda som en ung flickas bröst

och en blivande moders mage

tussiga moln på en turkos himmel

en sommarsol som möter vinterkall luft

vår.

Alla dessa soliga dagar genom åren, hur många är de?

Hur många år sammanlagt?

Spenderade inomhus, blickandes ut genom fönster

iklädd pyjamas

eller de dagar jag orkat fixa till mig mer

i myskläder med lös linning i midjan.

Alla dessa dagar spenderande i ett varmt rum

med våren, sommaren annalkandes utanför

och jag i sängen

läsandes böcker, tittandes på serier och filmer,

ätandes något gott och drickandes varma teer

men ofta sovandes

inkapslad i min egen kokong

både oförmögen yttre socialt liv och egenvalt

för att träda in i egna tempelrum

alla dessa soliga dagar!

Alla dessa soliga dagar jag skiftande betraktat

som sjukdagar, lyxdagar och förbannade dagar

dagar att känna lycka över, sorg över, skuld över

alla dess blodröda dagar i mitt liv.

 Alla dessa dagar inomhus medan blommor spränger fram

och katter solar vid en husvägg

när trädgårdsmöbler och klockor ställs fram

och kaffekoppar intas utomhus

när gator sopas rena och vinterjackor hängs undan.

 Alla dessa blodröda dagar i mitt liv

jag har spenderat som i ett växthus, ett orangeri

vad är det de agerar näring till

vad ska det bli av dem

vad är det som ska spira fram och växa upp ur blodröd jord?

Det där med hälsa

 

 

 

 

 

 

Gällande hälsa tror jag starkt på förebyggande.

Dels att man blir vad man äter.

Att grönsaker, främst gröna, samt frukter, bär och nötter

som intag lämnar nyttiga avtryck på insidan.

Och att hel- och halvfabrikat lämnar spår så oangenäma

att vi antagligen inte helt känner till vidden av vad de kan bidra till.

Men jag tror inte på strikthet och militant leverne,

det är inte vägen för mig.

Vi är inte mer än människor.

Ibland är vardagen som den är och leder till de val vi gör.

Men morgondagen är en ny dag att vara hälsosam på.

Viktigt är att inte känna skuld.

För i slutändan ska valen vara för sin egen skull

inte för någon annan yttre aktörs skull.

 

 

Dels förebygga energikontot.

Jag försöker eftersträva balans i livet,

med mer eller mindre lyckade resultat.

Jag är ändå människa, inte maskin.

I intensiva perioder söka lugn och vila mer än annars

och när takten går mjukare, ja, mer aktivitet.

Något sånt.

Det är viktigt för mig,

adhdpersonlighet som jag är.

Även om jag visserligen vill tro att det inte gäller enbart mig och likar

utan att fler skulle må bättre av

att ha större koll på sina intag och uttag.

 

 

Det finns ju givetvis mer delar i hälsokakan än så.

 

 

Jag tror även att när ett virus omfamnar oss,

så är det ett meddelande till oss att tolka.

Jag säger inte att det drabbar oss för att vi ska bli medvetna om meddelandet

men att det kan finnas en lärdom.

Om vi öppnar oss för den möjligheten.

Simpelt sett,

vissa förkylningar kan undvikas genom att förebygga si och så.

Tvätta så och desinficera så.

Ibland är det inte mer än så det har att säga oss.

Jag säger absolut inte att det finns en mening med cancer och dylikt

men att det för vissa, kan finnas en lärdom

och innebära en förändring i hur att leva.

Det finns flera vittnesmål om den saken.

Jag är ingen läkare,

jag kan inte uttala mig om allvarliga sjukdomar,

min syn av främst förkylningar är min personliga.

Sjukdomen visar på obalans.

Vad mer obalans kan vi bära på i vårt liv?

 

 

Just nu bär jag på ett virus

och jag vet, att fall jag inte vilar nu

kommer influensan bryta ut med full kraft.

Sen. Efter att stressen har lagt sig.

Det handlar om att ta hand om sig,

att jag har slarvat med att leva som jag lär.

Att den där vilan, yogan och meditationen

inte alls har varit med lika självklart i vardagen på sistone.

Samtidigt en djupare innebörd.

För det där andra som inte har en framträdande roll i mitt liv.

Den där näringen jag behöver för att kunna blomstra.

Det där som också är hälsa. För mig.

Kreativa, skapande uttryck. Andlighet.

Ytterligare annat.

 

 

Så jag kurerar.

Gör utrymme där det inte finns utrymme.

Gör så att säga en prioritering.

Dricker de varma dryckerna, äter det lena, kalla.

Jag går in i ett meditativt tillstånd.

Reser.

Lägger fram korten där de brukar ligga.

Packar iordning örtter och annat nyttigt för ett slags altare

att ha på kontoret.

Mest som en påminnelse, en symbol,

för vad de egentligen representerar.

 

 

Det viktiga i livet.

Så självklart,

att det ibland behövs påminnelser.

 

*





Bleeding days

 

 

 

 

 

"If you are a woman, you are going to bleed.

How you choose to relate to this experience though,

is entirely up to you.

 

What if you took this moment now to look back on your life, to consider the moment when you first pulled down your underpants to find a red stain there? Let the memory walk you into how you felt? What you thought? What you did? What you told your mother? Did you tell her at all? What she did? What she said? What you told your friends? What they did?

 

This memory might be full of joy, or wonder, or fear, or shame, or concern, or relief, or confusion, or disgust, or perhaps all of these things.

 

What are the beliefs that you have gathered that support a healthy relationship to your menstruating body, and, contrarily, which ones do not? What do you require to nourish yourself here? What is the best thing for your body and soul when you are bleeding? Perhaps you require more rest, or perhaps it's nothing more than a hot bath and a good book to put the World right. Perhaps you need to get together with other women and simply relate. Maybe you need to write, or sing, or dance, or go for a long walk. Perhaps your body will crave for more nutrient rich fods.

 

There will be those things you want to do in a private personal way and those that you want to do in a more collective and communal way."

 

 

Moon Mysteries - Nao Sims & Nikiah Seeds

 

 

Och solen har sin gång

 

 

 

 

 

Februari.

Och det går att räkna de soliga dagarna på en hand.

Är så förtjust i den här månaden.

En enda stor gul apelsin. Med saften. Fruktköttet och sockret.

Utmed mina läppar.

Krispig vitsnö och dagar, som gjorda för utomhus.

Frostnupna kinder och händer kring en varm kopp.

Ett begynnande takdropp...

Inte än.

Grådagar och slask. Mestadels.

Långt till vårkvitter och första blomman.

Till katter vågar utanför husväggarna.

Ändå ljust några minuter, halvtimmar längre.

I rekordfart ett ljusare sken.

En längtan att föra ljuset längre in i lägenheten.

Längre in i min kokong. Om du förstår vad jag menar.

 

*

Spåren att följa

 

 

 

 

Jag är inte färdig med det än.

Funderandet på vilken riktning,

vart kompassnålen ska peka.

Eller jo.

Jag vet nog egentligen vart jag vill.

Hur jag vill manifestera.

Hur jag vill ha det.

Vad själva destinationen är.

Men det är vägen dit.

En resa i sig.

Jag har en kanot av drömmar, visioner och mål.

Men en resa in i Vildmarken kräver mer än så.

Dags för ett skifte av stadie.

2014 - jag välkomnar dig.