Hidden place

Det hörs ett dovt nynnande, ett plingande från långt borta, knappt hörbart. Stanna upp och lyssna riktigt noga - kan du höra det? Jag hör. Och jag letar mig bortåt. Följer stigen ner till grinden och bortom den. Bort över fältet, ner i hålet bakom rosbusken och upp igen vid trädet inga vanliga ögon ser. Jag följer ärtstjälken upp bland molnen och bortom dem, trippar förbi stjärnor och galaxer och bortom dem. Kanske kan det tyckas evighetslångt men det går på ett litet kick. Så snabbt färdas jag, att du förmodligen knappt hinner blinka. Tonerna blir allt starkare men än kan jag inte se var de kommer ifrån. Följer du med? Jag sätter mig i korgen på Ekorrens rygg, färdas nerför stammen och skuttar ut på gräset. Springer vild över nya ängar och stannar inte alls. Nej, stannar inte alls. Förrän det att de mjuka tonerna klämtar alldeles nära. Alldeles nära på bakgården, precis runt hörnet. Jag sjunker ner på en filt. Sprider ut mig likt en solfjäder. Ler. Redo att börja samtala. Om gömda platser.

Hidden place

Som det regnar idag men allt jag hör är mina egna andetag

Som veckorna rullade på och jag knappt tog mig tiden till att andas. Andas in. Andas ut. Fatta inga beslut på inadning, gör det istället på utandning. Jag frångick mig själv, lyssnade på inandningen. I tröttheten infann sig ovädret. Det blåste in en natt när jag glömt fönstret på glänt, letade sig fram bland skrymslen och vrår och gosade sig tillrätta i en vrå knappt synbar. När det upptäcktes var nätet redan stort och det tog tid innan det fastnade i dammsugaren. Metaforer...

Imorgon åker vi till Stockholm för att se vodouutställningen på Etnografiska innan den plockas ner. Huruvida det sedan blir semester i stugan utan el, vatten och toa, belägen på en ö nära norska gränsen - återstår att se. Men jag hoppas verkligen. Hoppas som bara den. Har hela tiden sett hur vi första kvällen börjar med en wahoorening. Jag är säker på att det är där den ska bli av. Och tämligen snart.

Men allt det där hör morgondagen till. Idag stiger jag inte ens upp. Ligger nerbäddad och återhämtar som katten. Läser Agatha Christie och gör ingenting förrän den är slut. Absolut ingenting.

**

Det är tänkt att jag ska ta det lugnt nu. Vila vid min källa så att säga. Välbehövligt efter det ena efter det andra. Men innnan kroppen har ställt om sig till viloläge försöker rastlösheten generera ångest. Det känns innåt helevete ombytligt i humöret. Jag försöker bara vila i det, acceptera och inte gå igång på ett mönster jag börjat kartlägga. Jag har verktygen redo i handen, tetermosen i den andra. Det är egentligen rätt okej. Bara havet stillar sig.

Summer almost gone

Det skedde ett par spännande möten. Ett där mystiken, gemenskapen, humorn och kunskapen stod i centrum. Ett där musiken, dansen och ögonblicket var det centrala. Inom loppet av en vecka - så totalt berikad. Utvecklad.

Ur granhäcken växte den fram. Undan för undan för att slutligen visa sin fulla prakt. Vildrosen, på andra sidan vägen.

Drömmar att arbeta vidare från. En tå att läka. Rutiner som äntligen är på intåg igen.

Jag fortsätter trådarna. Vävarna. Allt ett varv till. Årshjulet vrider, ännu knappt märkbart. Bara en uns mörkare kvällar. Något kyligare luft. Några fler tusentals stjärnor.

Syns vi?