Shiny Happy

Nej, det är inte höst än, det var bara solen som behövde vila upp sig lite. Idag är den tillbaka och brassar på med lite extra värme, bara för att visa lite. Den androgyna solen, än maskulin och än feminin, olika beroende på mytologi. Som om saker och ting inte kan förhålla sig både och. Återigen, antingen eller. Det är egentligen först när man erkänner både svart och vitt som det grå färgspektrat däremellan framträder. Inte antingen eller.

Idag har jag ansiktsmålat barn tillsammans med vänner. En fin dag! Där blomrankor längs huvudet, halsen, armen, benen - helst på båda sidor, var det klart populäraste valet. Om någon timme eller två väntar löpspåret och bad, därefter ytterligare en filmkväll. Det är skönt med sommar! Men nu, bara stillhet.

I skafferiet är örter på tork. Tyvärr låg all samling med brunört kvar på en stol under köksbordet, upptäckte jag efter ett par dagars frånvaro....

ÅH! Det är verkligen inte alls kul med dator nu.

Florhatt

Jag söker efter en svart florhatt, typ begravningshatt. Gärna old touch. Vart?! Vart, vart, vart finns det en som väntar på mig? Finkammar nätet men är pretty sure på att den återfinns i en gammal hattask eller på en second hand. Jag har skapat mig ett scenjag. En florhatt gör hela grejen.

No sugar

Livet pågår här och nu och det är fina dagar, om man betraktar dem så. Ibland är det en övermäktigt och den upplevda kontrollen över tillvaron uteblir, det känns som korthuset har rasat. Det är en vanlig känsla och jag tror vi alla grips av den emellanåt. Men även om det regnar kan man dansa. Genom att bredda basen, att grunda sig, och stå stadigt på modersjorden kan man undvika att rasa så fasligt djupt. Är min åsikt. Men det så klart, ibland kan man behöva rasa just rejält djupt för att ögonbindeln ska falla. Vår kropp har enorm förmåga att tala med oss, allt utifrån hur benägna vi är att lyssna.

Min kropp säger till mig att det är nog med vitt socker. Att jag helt behöver utesluta det för att må bra då jag med all sannolikhet är sockerallergiker. Fast egentligen spelar det ingen roll om det finns överkänslighet med i bilden eller inte, att bli som hög av socker är ett redan känt faktum och något som jag ur hälsosynpunkt helst vill undvika. Som sagt, godis är inga problem, det är sällan jag får ett sådant sug, liksom efter glass. Men hembakta kakor....lavendelskorpor med choklad, kanelbullar.... men återigen, effekten blir densamma. Ni hör, jag tampas med stora problem...

.....

En nyans som vägrar blandas till och påminner om taggen i hjärtat. En violett dimma, purple haze, och något som likt gelé glider ur mitt grepp. Som att fånga grodyngel en vacker sommardag. Det brukar vara först när man tar det varligt som det går bra. Ett steg tillbaka, andas in och ut, låta andetaget explodera i bröstkorgen. Nej, jag backar ett par steg till.

Det är varma, varma vackra dagar. Ljuvligt kvalmiga och klibbiga. Och fyllda till bredden av värmländsk naturmystik och kultur. Igår var vi till Bengt Berg och Heidruns, en fin resa upp till Torsbytrakten. Lyssnade till en skön mix av olika musikuttryck där kanske Nina Ramsby hörde till det vackraste. Vi bytte ett par ord och kramar, en ljuvligt vacker och ödmjuk kvinna. Det är sällan, anser jag, som en sådan ödmjukhet inför livet och artisteriet återfinns. Genomvackert. Och genomärligt.

Bortom höghusen, bland de blånande träden, lurar mörkermolnen. Vi bjöds på underbart regn- och åskoväder i Fensbol men hem hit ville det aldrig. Lurade i utkanterna bland bergen, där det fortfarande ligger kvar i nattlägret. Läget är oförändrat. Och jag väntar...

Samlingsark

I kaninens trädgård har en röd friggebod med vita knutar byggts upp. Jag tittar på mitt mässingsur som visar att tiden har stannat. Nu, nu, nu och nu igen. Jag har tusen och ett myggbett. De kliar, sticker och är för jävligt jobba men var och ett rymmer fina minnen från helgen. Solstrålar genom en prisma, silar dagar och kvällar fantastiskt njutbara. Jag lyssnar på Tom Pettys nya och prövar nya färgerna.

Jag reser med Hel. Och så är det med det. Och av den anledningen skapade jag spontant en ritual när jag stod i trevägskorsningen sent igårkväll.

Och det är klibbigt varmt. Det kvalmiga lägger sig som en stor yllefilt över landskapet. Jag kan inte andas. För ett sugrör upp till ytan, sänder ut tentakler i världsrymden. Letar luft. Letar liv. Vänder min kind till den fuktiga jorden. Förvandlar mig till en daggmask och kryper ner i mörkret, ner bland rötter och döda skal. På andra sidan jordklotet slår en fjäril med vingarna. Visar upp sprakande rött och ögon som inte finns. Den ryms i en handflata men har endast skådat regnskogen.